Fuck cancer
Sorg är en märklig företeelse.
Det gör fysiskt, påtagligt ont. Ett ont som är konstant närvarande. Det vilar inte en ända liten stund och ändå glider den man sörjer bort.
Hur man än kämpar för att hålla kvar, så försvinner det som var vardagligt. De små vardagliga rutinerna som förut man bara gjorde utan att ens fundera på det, glider bort. Och kvar blir bara det onda, den fysiska smärtan.
Jag försöker så gott jag kan att hålla tankarna i styr, för det minsta lilla de lämnas det minsta lilla svängrum så styr de direkt in dit där det gör som ondast.
Tankarna verkar tävla om hur man snabbast kan få fram flest tårar. Och under tiden glider verkligheten man hade längre och längre bort, förutom smärtan då. Den blir kvar!
Glider det bort för att man krampaktigt håller fast? Kommer de komma tillbaka när allt lugnat ner sig?
Men jag vill inte att det ska lugna ner sig. Jag vill ha tillbaka det jag förlorat. Jag vill inte glömma. Jag vill inte att minnen skall hamna bland andra minnen, för att plockas fram någon gång som en anekdot.
Det är konstigt att samma minne kan göra en glad ena gången och hysterisk ledsen den andra, hur förklarar man det?
Sorg är en märklig företeelse!
____________________
Grief is a strange phenomenon.
It hurts physically, palpably. An evil that is constantly present. It does not rest for a single moment and yet the one who mourns slips away.
No matter how hard you fight to hold on, what was common everyday things disappears. The small everyday routines that you used to just do without even thinking about it, slip away. And all that remains is the evil, the physical pain.
I try my best to keep my thoughts under control, because if they are left alone the slightest, they will head straight for where it hurts the most.
The thoughts seem to be competing for the fastest way to bring out the most tears. And in the meantime, the reality you had slips further and further away, except for the pain then. That stays!
Does it slide away because you hold on too tight? Will it come back when everything calms down?
But I don't want it to calm down. I want to get back what I lost. I don't want to forget. I don't want memories to end up among other memories, to be picked up at some point as an anecdote.
It's strange that the same memory can make you happy one time and hysterically sad the next, how do you explain that?
Grief is a strange phenomenon!